Getter från äldsta tid till idag – föredrag på Urfolkens dag i Torna Hällestad sommaren 2015

Getter i äldsta tid

Geten är ett av människans tidigaste husdjur. Troligen var geten domesticerad redan för 10 000 år sedan i bergen i nuvarande Iran och Irak. Det var från den vilda geten Capra aegargus som dessa getter kom.Capra aegargus

Det var neolitiska jordbrukare som i Främre Orienten började hålla små hjordar av getter för mjölk och kött, och för deras dynga som användes som bränsle. Och från hudarna fick man material till kläder och till sina byggnader; man tog vara på allt: hår, ben, hud och senor.

EoTArkeologiska data har visat att vår nuvarande get geografiskt härstammar från Eufrat och Tigris-dalen.

Men det finns också en del data som tyder på tidig getskötsel omkring dalgångar vid Indus, centrala Anatolien i Turkiet liksom södra Levanten (dvs i sydöstra delen av Medelhavet). Men ungefär samtidigt tog människan till sig geten också på flera andra platser. Man brukar tala om att geten har 9 ursprungsplatser på jorden, varav de nämnda anses mest betydelsefulla för getens utveckling fram till våra dagars getter. Andra platser och getter som varit betydelsefulla i utvecklingen är t ex Gobi-stenbocken från Mongoliet.

gobistenbocken
Gobi- öknens stenbock. Både getter och bockar har horn,
även om de är mycket större och mer dramatisk på bocken.

Man har ganska nyligen gjort utgrävningar längs branta kalkstensåsar i Zagros-bergen, som går genom västra Iran och nordöstra Irak, vilka visar att förhållandet mellan människor och getter förändrats dramatiskt omkring 10 000 år sedan.

zagros
Flygfoto av Ganj Dareh, en dalgång vid Zagros-bergen i
Iran under en utgrävning på 1970-talet. Ny forskning
bekräftar att denna plats är den tidigaste direkt daterade
platsen för domesticerad boskap, främst getter, i världen.

Getter har jagats i området sedan tiden för neandertalmänniskan (och neandertalarna dog ut för ca 30 000 år sedan), men för ca 10 000 år sedan började människor istället föda upp och valla getter i detta område. Den vilda populationen getter minskade därvid ganska kraftigt, och troligtvis har detta berott på att geten istället domesticerades.[1] Ett tecken som tyder på att geten domesticerades vid denna tidpunkt är att man i ett omfattande benmaterial har iakttagit att man genom slakt har gallrat ut unga bockar, medan man fördröjt slakt på getterna. Anledningen till detta är naturligtvis att man avlat på getterna och då bara tagit ut ett fåtal bockar för avel. Detta mönster finner vi ju även idag i alla djurbesättningar som t ex får, kor och även getter.

Forskning har också dragit ganska långtgående slutsatser om getternas betydelse för den historiska utvecklingen. Man har menat att detta historiska skifte för alltid förändrade samhället; det skapade behov av betesmarker, bevattningssystem, med mera, Samhällsbyggandet utvecklades, vilket också fick stora ekologiska och mänskliga konsekvenser, som förlusten av en biologisk mångfald och en utvecklingen av allt större städer, som idag är svåra att överblicka. Människor hade fram till denna tidpunkt varit jägare-samlare i över en miljon år men övergick på ganska kort tid till att bli jordbrukare och djurhållare. Denna livsstilsförändring är en av de mest fundamentala förändringarna i mänsklighetens historia och markerar på sätt och vis den moderna tidens början.

Och denna övergång gick fort! Människor och deras getter flyttade under period av ca 500 till 1000 år till mer torra låglänta områden; områden som låg långt bortom getternas naturliga utbredningsområden. Skötseln av djurbesättningarna och spridningen av en primitiv teknik för livsmedelsproduktion skapade först en stabil livsmedelsförsörjning och senare även ett överskott av varor för den tidens människor, vilket i sin tur gav möjligheter för människan att expandera till nya ekologiska områden. Befolkningen växte och spred sig över ännu större områden, men det har som sagts ovan haft ett högt pris.

Domesticering av husdjur

Det kan vara intressant att se när våra husdjur domesticerades.[2] Även om en del tidpunkter är omdiskuterade brukar man räkna med att hunden domesticerades omkring 15 000 f Kr, geten ca 10 000 f Kr, grisen 9 000 f Kr, får ca 9 000 f Kr, katt 7 500 f Kr och häst 4 000 f Kr. Så tamgeten är alltså ganska gammal!

tamgeten
Tamgeten – Capra hircus – ser vild ut!

Från vildgeten till tamgeten

Från vildgeten utvecklades så småningom tamgeten Capra hircus.I själva verket har det varit mycket svårt att räkna ut hur vildgeten så småningom blev tamgeten, hur dess utseende gradvis förändrades och hur dess vanor och beteende omskapades. Men det tycks alltså vara så att alla getter som finns idag härstammar från ett ganska litet antal getraser som domesticerats på en handfull olika platser i världen. Och då ska man betänka att det idag finns mer än 300 raser av getter, och att de lever i klimat som sträcker sig från höga snörika berg till stekheta öknar – och allt däremellan.

Till det som skulle bli Skandinavien kom getter med de första invandrarna så tidigt som under den yngre stenåldern – dvs för omkring 4-5000 år sedan. Getter var till en början ett mer betydelsefullt husdjur är får, vars popularitet dock steg när gräsmarksarealen började öka under järnåldern, dvs innan några hundra år innan vikingatiden.

Geten från vikingatid till våra dagar

Som exempel på getens popularitet långt fram under vikingatiden kan nämnas att i Eddan[3] är geten, näst hästen, det mest omtalade husdjuret. Några citat från Eddan kan visa något av detta:

Fast man tågor (dvs knippen av vass)
har till tak och blott två getter äger,
är det bättre än bedja om mat.

Eller

Sedeslös sven syntes du vara,
när du mjölkade Gullners (dvs tjuvmjölkade) många getter.

tor o getternaOch Asaguden Tors båda dragbockar Tanngnjóstr
och Tanngrisnir (”den som gnisslar tänder” och ”den som har glest mellan tänderna”), vid dennes resor för att försvara Midgård, är ytterligare ett exempel på getens betydelse i dessa vikingatida berättelser. Här till höger syns Tor och hans bockar i målningen Tors strid med jättarna av Mårten Eskil Winge från 1872.

Man kan som en kontrast nämna att får överhuvudtaget inte nämns i Eddan!

I Valhall fanns ju också geten Heidrun, som betade på Yggdrasil, asken som bredde sina grenar över hela världen.

heidrun
Heidrun tecknad av Lorenz Frølich, 1895.

Man kan observera att geten på bilden ovan inte betar gräs, utan träd och buskar! Detta visste man då men den kunskapen tycks ha förlorats idag. Heidrun var en enastående get! Hon gav vid mjölkning mjöd till alla döda kämpar i Valhall. Dessutom kokades hon varje dag i en god och närande gryta, och köttet räckte till alla och envar att äta sig mätta på. Nästa dag var hon dock utan veterinära insatser frisk och kry igen.

Under vikingatiden minskade gethållningen. Men fortfarande var getskinn som råvara för pergament och sämskskinn en viktig handelsvara för vikingarna som for i öst- och västerled.

Succesivt växte ändå användningen av får mer och mer. Fårullen blev ganska snart en viktig handelsvara för t ex framställning av drakskeppens segel (det suger nämligen inte åt sig vatten). Sammantaget kom därför med tiden geten att få allt mindre betydelse.

Än värre blev det när kristendomen tog över efter asatron. Geten började då även förföljas. I asatron hade den dyrkats som fruktbarhetssymbol, vilket inte var riktigt comme il faut i den tidiga kristendomen. Syndabocken blev snart ett begrepp inom kristendomen.

syndabock
The Scapegoat
av William Holman Hunt (1854).

Senare visade den praktiske Gustaf Vasa ett nyvaknat intresse för getter, inte minst för att de kunde lämna material till kläder till hovet. Och de blev viktiga för varje hushåll i kungariket Sverige. Han höll därför även räkning på alla getter som fanns i riket. När alla socknars getter hade summerats fick han ihop 155 000 getter, men säkert fanns det många tusen fler som undanhölls kronans fogdar som hade ansvar för att räkna kreaturen och översätta innehavet till skatt.

Under häxprocesserna på 1600-talet kom geten åter att betraktas som en styggelse – ett satans kreatur. Om en kvinna (eller man) misstänktes vara häxa och dessutom hölls med getter, kunde det vara peka mot att hon var skyldig till anklagelserna. Innehavet av en get stärkte bevisningen mot henne.

Men när boskapspesten slog ut korna på 1700-talet blev geten åter salongsfähig som husdjur. Under sådana bistra tider, och ända in på 1900-talet, var geten sedan ”fattigmans ko”.

Getskötseln i Sverige är alltså av mycket gammalt datum. I årtusenden har getter givit mjölk, kött, skinn och horn åt människor. Även pälsen, raggen, har använts till grova kläder. Begreppet ”raggsockor”, där getragg blandades med fårull i garnet, är ännu bekant för många. De höll värmen även i blött tillstånd.

raggsock
Glest stickade raggsockor.

Men i takt med att nötkreatursaveln i Sverige förbättrades under 1800-talet, bland annat genom import av nya raser sjönk getens anseende åter. Den blev till ”fattigmanskon”; de som inte hade råd med kor fick nöja sig med getter. Skogsbolagen och stora markägare förbjöd också i många fall sina arrendatorer att hålla getter. Getens rykte som skogsskövlare var väl känt och skogsbolagen var inte sena med att utnyttja detta rykte för egna syften.

Under de 40 år som gick mellan 1865 och 1905 halverades antalet getter i landet från 133 000 till 66 500. Med undantag för tiden under första världskriget fortsatte minskningen, och vid räkning 1956 nåddes botten, då 3 856 getter rapporterades då in.

Men 1950- och 60 talens industrialisering av Sverige förde också med sig en motrörelse, den ”gröna vågen”. Människor, ofta helt utan jorbrukarbakgrund, sökte en annan livsstil. Under denna tid flyttade ett antal unga människor till framför allt Ångermanland och Jämtland, köpte sig en gård och några getter. 1978 hade antalet getter stigit till 6 600, och idag finns enligt SJV:s statistik mellan 8 000 – 10 000 övervintrande getter i landet. Men det är ändå bara en liten spillra av vad som en gång fanns. Skötseln av våra getter och produktionen är idag väsensskild från hur den var på ”fattigmanskons” tid.

[1]Domesticering av getter har visat sig genom en närvaro och ett överflöd av getter i dessa regioner, långt bortom deras naturliga livsmiljöer, samt genom förändringar i getternas storlek och form(så kalladmorfologisk analys), men också genom att man studerat skillnader i getternas demografiska profiler vad gäller vilda och tama grupper.

[2]Domesticeringen kan också betraktas på det omvända sättet. Oxfordhistoriker Yuval Noah Harari har lite provokativt menat att det var Homo sapiens som domesticerades – från jägare och samlare till jordbrukande boskapsskötare – och det var bland annat geten och vetet som domesticerade henne. Ett tänkvärt förslag till historieskrivning.

[3] Eddan är en samling nordiska verser med gudomliga och mytologiska motiv tillkomna i västra Norge och på Island under åren 800-1000.