Problemet med får och getter

Jag läste romanen Problemet med får och getter, av Joanna Cannon, och började fundera.

Huvudpersonerna , de tioåriga barnen Grace och Tilly, ger sig ut för att finna Gud. Men Gud är bara ett medel , visar det sig. De vill framförallt finna svaret på frågan varför mrs Creasy plötsligt försvann en dag. Hon försvann från en återvändsgata i en förort i East Midlands i England. Om någon skulle veta svaret på detta, borde det vara Gud. Prästen hade ju sagt att han ser allt. Och kan man hitta Gud borde man också kunna fråga honom vart mrs Creasy tog vägen. Men flickorna blir inte kloka på vad prästen, när han pratade i kyrkan om försvinnandet, menade med orden

”/o/ch inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån g e t t e r n a. Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och  g e t t e r n a  på den vänstra.

Därefter skall han säga till dem som stå på hans vänstra sida: ”Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.”(1)

”Varför tycker han illa om getterna”, frågar sig Tilly. Och hur fan kan han veta vilka människor som är får och getter, undrar jag – och det gjorde även Tilly som är minst lika klok som jag.

Men hur ser svenska kyrkan på detta idag? Hur uttolkar de dessa bilder och symboler från en tid och från en kultur som ligger nästan två tusen år bort? Har de överhuvudtaget någon kontakt bakåt i tiden? Eller är det bara uppåt de gör anspråk på att ha det?

Biskop Per Ragnar Theodor Persenius, född 27 juni 1952 i Uppsala, svensk teolog och sedan 2000 biskop i Uppsala stift i Svenska kyrkan, skriver i sin blogg apropå det ovan citerade bibelstället:

 ”Får är mjukt ulliga, sällskapliga och tycker om att gå tillsammans. De leds gärna av en herde och de fungerar även bra med en vallhund. Getter är individualister, nyfikna och utforskande, även av det förbjudna. Jag kommer ihåg när vi en gång stannade bilen på en väg i Härjedalen där getter obekymrat vandrade omkring. Vi öppnade dörrarna och bagageluckan. Det dröjde inte länge  förrän getterna var överallt inne i bilen. Det måste finnas något man kan ta där, tycktes de tänka. Getterna är fina och charmiga rackare!”

De svarta målningarna (Las pinturas negras) är samlingsnamnet på 14 målningar av den spanske konstnären Francisco de Goya, tillkomna åren 1819 till 1823. De tillkom till största delen under spanska inbördeskriget 1820–1823 då Goya levde isolerad i sitt hus och målades direkt på husets väggar (citat från Wikipedia uppslagsord  “De svarta målningarna”). Här är Den store geten/Häxsabbat (El gran cabrón/Aquelarre)

Han upprepar i detta blogginlägg alla fördomar och föreställningar om getter som vi har haft fram till idag. En del av dessa fanns säkert redan i det antika hebreiska samhället, men de flesta har uppfunnits och manifesterats  under senare tid, särskilt under perioden 1500 – 1900. Till skillnad från biskopen i den svenska kyrkan, var den hebreiska kulturen inte främmande för geten. Den, liksom fåren, var en del i landskapet, en del av vardagen för alla människor. Därför var också geten i den hebreiska folkloren ett mer komplicerat djur än den är för en biskop i svenska kyrkan idag!

Då räknades getter – tillsammans med fåren – till småboskapen. De vallades tillsammans i väldiga hjordar. I första Moseboken (30 kapitlet) säger Jakob – som enligt den hebreiska Bibeln är israeliternas anfader,  son till Isak och Rebecka samt senare gift med Lea och hennes syster Rakel – som då är anställd hos en rik man vid namn Laban, men som nu vill bryta upp denna anställning: “Låt mig gå ut bland dina hjordar i dag och välja ut alla getter som är brokiga och spräckliga, och alla de svarta fåren. Ge dem till mig som lön, så ska jag fortsätta att arbeta för dig.” Här gick de alltså alla tillsammans i en stor hjord av småboskap.

Capra hircus Mambrica är en domesticerad ras av vilda getter (Capra hircus aegagrus) och finns fortfarande idag bland beduinerna i Sinai.

Den vanligaste getrasen i denna del av världen var Capra mambrica,(2) en vanligtvis svart ras med långa hängande öron och långhårig ull. Getmjölken från dessa getter var viktig i hushållet och av getraggen gjorde man en stark och vattentät tältduk.  När kvällen kom skulle den som vaktade hjordarna av småboskap skilja fåren från getterna för att låta dem vara på var sin plats under natten. På morgonen var det åter dags att föra dem samman igen för att få ut dem på bete.

Den vilda men domesticerade geten var enligt den hebreiska Femte Moseboken ett djur man kunde äta. Det var ett rent djur, som också tillsammans med bl a får, gasell, dovhjort, m fl fick bäras fram som offer till Herren.

Syndabocken – nedtyngd av all skuld! Från William Holman Hunts berömda målning The Scapegoat från år 1854.

Geten var alltså ett av de viktigaste offerdjuren. I Moseböckerna finns flera berättelser där getter offras. “Om han ger ett brännoffer från småboskapen, ett får eller en get, skall det vara ett felfritt handjur”, sägs t ex i tredje Mosebok 1:10 apropå hur brännofferriterna ska gå till. Det var alltså bara bockarna som offrades! Det är härifrån som föreställningen om syndabocken kommer. 

Det berättas i tredje Moseboken, kapitel 16, att man på den stora försoningsdagen, Yom Kippur ”skall … ta /två/ bockar och ställa dem inför Herren vid ingången till uppenbarelsetältet och kasta lott om dem: en lott för Herren och en lott för Asasel. Den bock som tillfaller Herren skall /man/ föra fram och offra som syndoffer. Den som tillfaller Asasel skall levande ställas inför Herren till försoning och sedan föras ut i öknen till Asasel”. Blodet från det offrade djuret skulle stänkas och strykas på helgedomen och på altaret för att rena befolkningen från synd. Sedan la man alltså folkets synder på den andra getabocken, varefter den släpptes ut i öknen till demonen Asasel (Azazel) – för en fullständig absolution.

Så när Jesus pratar om att skilja fåren från getterna så används denna liknelse främst för att den var allmänt känd bland befolkningen. Det var så man gjorde inför varje natt! Men redan vid denna tid fanns berättelsen om syndoffersbocken som komplicerade bilden av geten i den hebreiska folkloren. 

Vi har alltså under denna tid getter och får som vallas tillsammans under dagen, men separeras när natten kommer. Geten var också ett rent djur som kunde ätas men det också ett djur som tjänstvilligt tog på sig alla människans synder för att ensam ute i öknen, nedtyngd, möta demonen Asasel. Man får förmoda att demonen fick sig ett rejält skrovmål av denna stackars getabock. 

Hur som helst är detta en mycket mer komplicerad bild av geten än den biskop Per Ragnar Theodor Persenius ovan gav uttryck för. För honom förkroppsligar geten individualism och ett nyfiket utforskande av det förbjudna, samtidigt som de får ikläda sig rackarens ämbetsrock – även om ordet kanske används mer skämtsamt av herr biskopen här. Men man bör som en herrens tjänare även vakta sin tunga när man talar om djuren och – i Walt Disneys anda – försöker ge dem mänskliga drag.

Som inledning till en utläggning av innebörden i orden ”att skilja fåren ifrån getterna” är det minst sagt en mycket dålig förklaring han ger oss.  Med hjälp av en slags substantiell/essentialistisk beskrivning av getters egenskaper – getter är si eller så – vill han få oss att tro att vi en dag ska stå vid pärleporten, varvid herden föser oss som är individualister och begivna på det förbjudna åt vänster och ut i evigt mörker, medan de andra – de ”mjukt ulliga och sällskapliga” och de som ”tycker om att gå tillsammans” ledda av en herde – får gå till höger in i ett, får man förmoda, lika mjukt och ulligt paradis.

Tro’t den som vill.

(1).  Hela texten i  Matteus 25: 31-46
(2). Kan ha kommit från Capra hircus, som då skulle vara dess ursprung. Andra har menat att det istället var den likaledes vilda Capra prisca som var dess ursprung.  Se t ex Alicja Lasota-Moskalewska, Henryk Kobryn and Krzysztof Swiezynski, “Two forms of domestic goats in Europe and Asia from the Neolithic Age”,  i Acta Theriologica 1991:36, s. 329 – 348. Ordet sa’ir (bokstavligen hårig) är en synonym för bock (ibid, 4:24) och se’irah för en get (4:28) är direkta härledningar av deras långa hår. Gardinerna i tabernaklet var också gjorda av gethår, liksom de svarta beduintältsdukarna t ex omtalade som Kedars tält i Höga Visan 1:5.