Grazia Deledda, Elias Portolu

Grazia Deledda, 1871-1936, fick Nobelpriset i litteratur 1926. Hon kom från Sardinien men flyttade till Rom när hon hade gift sig. Men hembygden fanns med i hela hennes författarskap. Jag har läst hennes bok Elias Portolu från 1903, som börjar med att huvudpersonen Elias återvända till sin hemby Nuoro, där även Grazia Deledda var född, på Sardinien efter att ha suttit i fängelse för en mindre förseelse på fastlandet. När han kommer tillbaks till hembyn blir det fest.


Grazia Deledda, född 1871 i Nuoro på Sardinien och död 1936 i Rom, italiensk författare som fick Nobelpriset i litteratur 1926.

Elias, som av fadern liknas vid en mjukost på grund av sitt bleka och bräckliga utseende, är en av tre bröder. De andra heter Pietro, som är den äldste brodern, och Mattia, som är den yngste av bröderna. Elias får vid hemkomsten veta att hans äldsta bror ska gifta sig med den sköna Maddalena. Elias blir också, då han ser henne, mycket attraherad av denna unga kvinna. Och Maddalena känner också hur hon dras till Elias. Detta utvecklas till en mycket passionerad, men också komplicerad, historia. Kyrkan, gamla seder och bruk, naturmystik, men också herdarnas arbete och glädjeämnen blir viktiga för berättelsen.

Elias vistas mycket ute i familjens ofantligt stora, inhägnade betesmark, tillsammans med fadern och bröderna. Horisonten utgörs av “täta skogar av korkek” som bildar en “avslutning på himlens klara valv”. Där doftar timjan och blommor, vilda rosor, “grönt och friskt” under dagtid och på natten är doften av säv, som i den å som slingrar sig fram genom markerna, och mynta bedövande, “nästan irriterande stark”.

Efter fängelsevistelsen på fastlandet återerövrar Elias varje vrå av denna betesmark, bekantar sig inte endast med männen som vallar fåren utan också med alla djuren. “Hundarna, den ene stor och svart med vilda ögon, vilade i olympiskt lugn under trädet, vid vilket han var fastkedjad, den andre lik en gris med sitt rödaktiga, sträva hår, hade känt igen honom, och Elias hade närapå gråtit, då han smekt dem. Så fanns där även en liten tam och odygdig gris med små pigga, vänliga ögon, som nästan hade ett mänskligt uttryck, och en stor, svart katt. En vacker, vit killing tjänstgjorde som fårens anförare och gick i spetsen, då det gällde att passera ett svårt ställe eller vada genom vatten. När han icke betade, höll han sig alltid bredvid Mattia, följde honom i hälarna, hoppade upp på honom och kelade med honom på tusen sätt. Han gick in i hyddan och retade katten, lekte med grisen och hunden och sov vid Mattias fötter. Det var ett förtjusande djur.”

Det jag särskilt uppmärksammade här var bockkillingen som var fårskockens anförare. En get som förtroendefullt ingjuter mod i fåren; det kände jag igen från annat håll.

Fårägare, särskilt i USA, Australien, Nya Zeeland och kanske också på andra ställen, använder ibland en get för att hantera sina får – även om det idag är ovanligare än förr – och få dem att självmant gå på ett lastbilsflak med destination ett slakteri i närheten. Geten har tränats till att gå ut genom grinden till fårhagen, och vilken get vill inte hitta vägen ut genom en grind, för att därefter leda fåren mot den väntande täckta lastbilen som ska föra dem till sista vilan. Geten går före uppför rampen och in i lastbilen. Fåren följer lydigt med; som får följer de gärna något eller någon som ser ut som om den/det vet vad den/det gör. När bilen är full av får , hämtas geten som efter lite godis är redo att leda en annan grupp får mot förgängligheten.

Getter används också på liknande sätt för att i Australien befria landet från vilda getter – som tydligen är ett gissel i en del trakter. Tekniken är att fånga en vild get, sätta en radiosändare på den och sedan skicka tillbaks geten till de vilda getterna. Herden, eller vad vi ska kalla honom/henne, följer sedan radiosignalerna från geten. När besättningen sedan är på ett lämpligt ställe tar man död på alla getterna – utom geten med radiosändaren som istället får något godis som tack – får man förmoda.

Dessa getter kallas på engelska “Judas goats”. De har naturligtvis fått sitt namn från Judas, som svek Jesus. Judas-geten har lärt sig att uppträda som fårens vän, men sviker dem för lite godis när deras ödestimme är slagen, på samma sätt som Judas sålde liv för några silverpenningar.


En Judas-get tar täten!

Utöver att geten, som gärna tar ledningen över en fårskock, kommit att liknas vid en av världshistoriens mest hatade människor, visar liknelsen hur låg status geten har haft – och har. Inte nog med att man kan utse “syndabockar“; man kan också använda geten för att karaktärisera svek och ryggradslöshet.