Getvandring

För länge sedan vandrade man långväga med sina getter – särskilt med tanke på att dessa skulle komma i åtnjutande av ett bättre bete. I södra delen av landet vandrade man runt i skogarna på jakt efter sly och örter som skulle betas av och i norr tog man dem från skogsbetet under vintertid till sommarbetet på fäbodarna under sommartid. Så har man gjort sedan urminnes tid – och så vill vi gärna göra idag också även om vi inte skulle behöva göra det för getternas skull. I sin enklaste form är en getvandring en människa, en get och en ny plats att beta på. Men den kan också bestå av flera människor, en eller flera getter och ett planlöst strövande från betesplats till betesplats under en någorlunda avgränsad tid. Men detta vandrande görs inte med geten eller getterna i koppel, på samma sätt som man en vacker sommardag tar med sig hunden ut på promenad. Det var inte så de gamla getherdarna gjorde och det är heller inte så vi gör idag. Att gå med getter i koppel kan vi kalla getpromenad, men att gå med getter för att finna bete är något helt annat.

Det vill jag bjuda in till!

Bete, inte promenad

Poängen med att ta ut getterna på en vandring är själva mumsandet på sly och örter av alla slag. Det är alltså inte själva promenaden som är poängen. Du kommer att få vandra med dem, se tiden gå i takt med att de knaprar på allsköns växter. Du kan kanske styra vart de ska gå genom att muta dem med lite godis – som havre, morötter eller äpple – men du kan aldrig vara riktigt säker på att de gör det i den omfattning och vid den tidpunkt du hade tänkt dig.

Vandra med getter

Det är en häftig upplevelse att vandra med getter. Bara du, och kanske några till, och några getter som mumsar på undervegetationen i en vacker natur. Getterna följer ofta sin ”ledare”. De har lärt sig att den som sköter dem, arbetar i gethuset, ger dem vatten och mat, också kan ha lite godsaker med sig ibland och att det inte minst därför kan vara bra att vara i närheten. Jag tar på mig min hatt, tar min stav och leder sedan getterna sakta till de ställen där de förhoppningsvis vill beta. Men merparten av tiden på en getvandring ägnas åt att låta getterna nafsa på några blad här, någon kvist där, en saftig grästuva där borta – och så däremellan ett stilla idisslande – tills man slutligen når det ställe man ursprungligen tänkte sig. Egentligen skulle jag vilja ha en hund med mig, men det har jag ingen. Så jag får lita på att getterna håller sig i närheten av mig och inte sprider ut sig på ett för stort område. Jag har också som framgått ett riktigt trumfkort på hand: jag har godis med mig. Havre, morötter och äpplen håller dem på gott humör och i närheten av mig i den händelse jag skulle få för mig att dela med mig av godsakerna. Om de vandrar för långt bort och sprider sig för mycket försöker jag kalla dem tillbaks genom att gå sakta framåt samtidigt som jag pratar med dem. Om det inte skulle hjälpa tar jag till mitt trumfkort – godiset! När vi är klara (jag räknar med att det kan ta en timme innan de är uttråkade, törstiga eller fulla i magen – eller när jag har blivit uttråkad, törstig och hungrig) leder jag dem tillbaks till deras hemmamarker för att de ska kunna dricka, slicka saltsten och fortsätta att sakta ytterligare en gång tugga igenom det de satt i sig på vandringen.

Hur gör vi när vi tillsammans tar en getvandring

Att ge sig ut på en kortare getvandring är inte så svårt. Vanligtvis följer de med den som på grund av någon förtjänst – ofta för att de vet att jag har något gott att ge dem – av dem blivit utsedd till ”ledare” för besättningen. Om getterna trängs runt fötterna på mig när jag kommer med mat vet jag att de följer med mig vart jag än går (nästan!). Och det känns riktigt bra att ha blivit befordrad till ”förste get”! Det är detta inflytande man kan använda för att leda dem till det bete jag vill leda dem till. Ibland är detta svårt att göra på en gång då de först gärna vill få i sig något gott och saftigt från träd, buskar och gräs. Då får man avvakta och försöka locka dem med sig så sakteliga.

Motsatsen till getvandring

Denna har jag lånat från OhArtBasics kanal på YouTube. Den är fin, kanske både en promenad och en vandring.

Det finns också ett annat sätt för den som vill ta sina getter på tur utanför hagen. Man kan ta dem med på en promenad. Detta är motsatsen till en getvandring. Att ta en eller ett par getter i koppel, som en hund, väcker uppmärksamhet. Man kan få kommentarer av hundägare som undrar vilken ras man har. Då brukar jag vara allvarlig och säga att det är göingegetter och sedan fråga efter vilken ras det är på hunden. Men förr var det inte helt ovanligt att gå ut med sina getter på detta vis eller att koppla en vagn framför dem och låta geten eller getterna, likt en häst, dra denna med dig själv eller din last på vagnen. Om man går ut på promenad är det kanske lättare att få getterna dit man vill och det kan gå snabbare att komma dit, och många människor kommer att stanna upp och fråga vad man gör, men det är inte lika roligt som att ta dem med på en vandring. Att ha getterna i koppel kan dock vara ett sätt att ha full kontroll över dem i ett mer tätbebyggt område. Getter är mycket kreativa och kan få för sig att börja mumsa på bästa blomrabatten utan att först fråga om lov! Som getägare kan det bli dyrt att ersätta den ena rabatten efter den andra. Det kan också vara bra att ta ledargeten – en bock eller get – och sätta denna i koppel för att tillsamman med denna get ta de andra med på en vandring. Även om getterna skulle få för sig att strunta i mig som flockledare är det svårare för dem att bortse från ledargetens roll i flocken. Dit den geten går vanligtvis de andra också, vare sig man är i eller utanför hagen.

Läs mer om getvandring i Goatwalking – A Guide to Wilderness Living av James Corbett.